Mer om bedömning i skolan

 

Från ett seminarium i pedagogik Dalarnas högskola VT-2013

Att en elev som tagit studenten från gymnasiet är rustad för att det som utbildningen inriktats mot och bär med sig specifika kunskaper inom ett smalare område, är något som vi alla är överens om ska synas i det slutbetyg som eleven får med sig. En av de kurser som alla elever numera ska ha klarat är gymnasiearbetet.  I examensmålen uttrycks även mål för gymnasiearbetet. Detta arbete ska visa att eleven är förberedd för yrkesliv, alternativt förberedd för högre studier. Det är självklart att en elev som siktar på en journalistutbildning bör ha djupare kunskaper om det svenska språket än, vad t.ex. en kockelev behöver, som i stället kanske bör ha en god förmåga att känna om såsen är tillräckligt salt eller om köttet är lagom stekt.

Elevers förmågor och kunskaper ska redan i grundskolan bedömas och betygsättas. Förmågorna/ kunskaperna delas in i fyra olika former: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet.  Vissa elever är duktigare på att räkna och skriva, medan andra inte når lika långt i dessa färdigheter. Däremot kanske de andra kan sjunga, rita, springa, klättra, hitta på, skoja och mycket annat, men som för det allra mesta står lägre i kurs än de teoretiska ämnena i skolan. Eleverna vet detta från mycket tidig ålder och förstår (men inte nödvändigtvis varför) att det bara är vissa ämnen som är ”viktigt” att vara bra i. Roger Fjällström tar, i sitt arbete om Betygsättandets etik (2002), upp dilemmat om att betygsätta prestationer alternativt att använda betygsättningen som en stimulans.[3]  Han använder ett exempel med en invandrarkille i åttan, Ismaïl, som inte når upp till Godkänt i svenska och engelska. I exemplet låter han läraren vackla mellan dessa två förhållningssätt. Ska hon underkänna honom och därmed riskera att undergräva hans moral eller ska hon godkänna i hopp om att hans prestationer ”tar sig” längre fram?  Ska hon låta sig ledas av läroplanens strävansmål och värdegrunder, men i och med det ignorera uppnåendemålen i kurserna?

Jag tycker att det är självklart att ett betyg visar vad en elev klarar i ett ämne. Om Ismaïl går vidare från högstadiet med ett missvisande betyg är det ganska säkert att han stöter på problem. Visst förstår jag lärarens tanke, att eleven med en bättre självkänsla kommer att bli motiverad och mera rustad att kämpa på med sin svenska och sina studier. Tyvärr har jag sett alltför många elever komma till gymnasiet med ”snällbetyg” i svenska (som är det ämne jag undervisar i). Eleverna vet också, i de allra flesta fall, att det godkända betyget som de har fått inte innebär att de är särskilt ”starka” i ämnet.  Dessa elever med snällbetyg möter en krass verklighet när de efter kanske en termin på ett program har halkat efter i de flesta kurserna därför att deras förmåga att använda språket för sina studier inte är tillräckliga. De ska då, förutom att de har kurser som de måste fortsätta att följa, ta igen det som de har missat och de kanske också behöver extra stödtimmar, vilket gör deras skoldagar extra långa och jobbiga.

Vi har en åldersintegrerad skola i Sverige. Eleverna ska följas åt till årskurs nio. De ska läsa samma böcker och klara samma saker trots att de är olika individer. Skolan har av tradition premierat de språkliga och matematiska förmågorna vilket också syns i samhället utanför, då de mest välbetalda yrkena är sådana där dessa förmågor behövs. Det finns alltså ett elitistiskt synsätt på kunskaper och på hur samhället fungerar. Detta synsätt överförs till barnen redan i lågstadiet. Långsamt och obemärkt smyger det in i elevernas medvetande och rätt snart vet alla i en klass vilka det är som inte kommer att stå på ett verkstadsgolv eller springa runt med bäcken på ett äldreboende. De känner väl till vad som anses ”bra” och ”bättre”.

Ju tidigare barnen får betyg i skolämnena ju fortare börjar utslagningen. De med stöd hemifrån klarar sig igenom skolan och kan välja ganska obehindrat sin utbildning på gymnasiet. Men fler och fler elever hamnar på Introduktionsprogrammen. Deras föräldrar är ofta också märkta av att ha fått IG av skolan. På Introduktionsprogrammen får vi jobba med dessa elevers kunskapsluckor. ( Ja, det handlar ju inte bara om språket utan om så mycket mer, t.ex omvärldskunskaper som gått dem förbi.) Dessutom får vi hjälpa dem att få tillbaka självkänslan av att ha blivit underkända då ”alla” andra jämnåriga klarat skolan. Många säger att de redan i låg- och mellanstadiet halkat efter och att de aldrig känt sig bra i någonting. Vissa elever är å andra sidan mästare på att dölja sina kunskapsluckor. Det är viktigt att framstå som ”normal”.

Att diskutera kunskapsmål med dessa svaga elever är svårt men måste ingå i lärares samtal med elever och föräldrar. Ofta frågar både elev och förälder ”Vad ska hon/han göra för att få godkänt?” Man tror att det handlar om ett visst antal uppgifter, något prov som eleven missat, etc. Läraren ska ge kontinuerlig respons/formativ bedömning[4] till eleven för dennes prestationer.  En formativ bedömning ska ge eleven en guidning i hur han/hon ska gå vidare för att nå målen. Bedömning för betygsättning är en summativ bedömning och det är viktigt att eleven förstår skillnaden mellan dessa två olika handlingar. Om man vet hur man effektivt ska hantera dess två metoder för bedömningen i undervisningen kan stärka elevens lärande.

 

 

Pettersson skriver att

 

”Ett bedömningsunderlag som har ett summativt syfte kan användas formativt både före och efter att den summativa bedömningen gjorts. Det kan ske i form av att eleven får återkoppling under arbetet med den uppgift som utgör bedömningsunderlag. Den information som ett summativt prov ger kan i efterhand användas för att stärka elevens lärande med utgångspunkt i den information som provet gett om elevens kunskaper.”

 

Vidare är lärarens roll mycket viktig för elevens lärande. En omtyckt lärare kommer längre med sina elever. När eleven känner förtroende för läraren och känner att han/ hon blivit sedd för något han/ hon kan brukar de flesta både våga och vilja mer.  Betygens stigmatisering av eleverna är ett stort hinder för deras motivation till lärandet.

Det är som sagt ett dilemma med betygsättningen. Min åsikt är att det aldrig kan bli rättvist ur elevernas synvinkel. (Jag har också sett exempel på elever med mycket goda kunskaper i svenska språket, men utan slutbetyg ifrån nian, på grund av skolk, och dessa elever fungerar ytterligare som ett argument mot betygen.)  Betyg kan motiveras med att de behövs för urval till intagningar, men de säger bara en liten del om eleven. Det är skrämmande att inse hur illa vi behandlar barn och ungdomar genom detta förfarande. Min åsikt är att betygen är odemokratiska och borde åtminstone inte finnas i grundskolan.

Men politikerna vill hellre återinföra de gamla metoderna i skolarbetet. Nu pratas det tyvärr om att de skriftliga omdömena, som sedan 2008 har varit obligatoriska i de individuella utvecklingsplanerna i grundskolan, ska tas bort från. Detta kanske grundar sig i att lärare upplevt svårigheter med formuleringarna i dessa, eller som Pettersson beskriver problemet: ”svårt att vara både coach och domare.” Folkpartiet kommer med förslag om att elever redan i årskurs fyra ska få betyg. Detta kommer förmodligen att bidra till segregeringen och utslagningen. De redan svaga i samhället blir svagare. Jag tror att fler och fler människor kommer att tappa förtroendet för skolan. Betyg är ett föråldrat verktyg som endast ska användas när eleverna har fått utvecklats individuellt och är stora nog att förstå att det finns många användbara förmågor som behövs i samhället, inte bara svenska och matte.

Bedöma elever

 

Pedagogisk bedömning – en reflektion

Följande är en text som jag skrev som diskussionsunderlag vid ett seminarium på Dalarnas högskola 18 februari 2013.

Rollen som lärare har gått från att läraren ansetts vara bärare av den kunskap som eleverna skulle ta till sig under lärarens undervisning, till att vara en reflekterande lärare med förmåga att hantera bedömningen som ett pedagogiskt redskap där eleverna blir medvetna om sitt eget lärande. Inför betygsättningen var det förr mera en matematisk operation, än en bedömning av olika förmågor, som gjordes för att avgöra elevernas betyg i olika ämnen. Resultaten mättes i kvantitet och inte så mycket i kvalitet. Men hur bedömer man kvalitet? Och vad innebär kvalitet i fråga om skolarbete? Sedan införandet av en målrelaterad skola, är lärarens uppgift att bedöma eleverna utifrån mera komplexa parametrar och han/hon bör ta hänsyn till inte bara resultat, utan också t.ex. lärandeprocesser. Att lära sig att lära är något som bör hänga ihop med bedömningen av elever enligt författarna till boken Pedagogisk bedömning (2006).

Lindström gör en beskrivning av hur tanken och syftet med utbildning varierat genom historien och han skriver i bokens inledning ”Vad är det som ska bedömas?”  Här nämner han hur bedömningen tidigare varit fokuserad kring fasta kunskaper, produkter och rätta svar, men numera bör ta hänsyn till förståelse, sociala kontexter och handlingar som utvecklar och leder framåt. Blooms taxonomi för att bedöma eleverna i skolarbetet har i modernare tid blivit ett sätt att se på lärandet. Den ”som inte kan tillämpa sina kunskaper i nya situationer, eller använder dem på ett felaktigt sätt, har/…/ inte förstått vad hon lärt sig.” skriver Lindström och fortsätter med att det krävs en ”förnyelse av formerna för såväl undervisning som bedömning” om man ska se på förståelse enligt denna modell.

För att eleverna ska kunna vara delaktiga i bedömningen av sitt eget arbete, och andras, behövs en konkretisering av kursmålen. Under mina nu snart åtta år som lärare på gymnasiet, både inom teoretiska ämnen som svenska/moderna språk och i yrkesämnen (frisör) har jag deltagit i ett otal timmar på studiedagar och suttit och gjort konkretiseringar av olika slag. Det verkar vara ett arbete som aldrig blir riktigt klart. Att tolka kursmål kan vara väldigt olika från skola till skola och med de nya ämnesplanerna i Gy11 (även Gr11) har diskussionerna främst gällt de värdeord som uttrycks och hur dessa ska tolkas. Jag ställer mig också ofta frågan hur pass mycket skillnad dessa konkretiseringar gör. På något sätt blir de främst en trygghet för läraren, tror jag. Alla dessa matriser som lärare presenterar för varandra får ju alltid positivt respons, utan att ens ha blivit testade. Och det visar väl att många ändå hoppas och tror på någon universallösning, som enligt min mening inte finns. Det betyder dock inte att jag är emot matriser.

Katarina Kjellström skriver om bedömningsmatriser och hur hon varit med om att ta fram sådana. För att möta kraven i kursmål och läroplaner behövs ”varierade bedömningssituationer, olika uppgiftstyper och bedömningsredskap” säger hon. Dessa matriser som hon talar om här, återfinns de nationella proven som alla vi lärare kommer i kontakt med och min erfarenhet är att de är ett mycket bra verktyg att använda vid genomgångar av moment i en kurs. Jag använde nyligen det exempelmaterial som skolverket tillhandahåller inför de nationella proven i svenska. Där fanns bland annat en video med en grupp elever som genomförde det muntliga provet.  Vi såg först på videon och sedan diskuterade vi hur de olika eleverna bedömts och vad som gjorde skillnaden. Vår diskussion blev mycket givande och eleverna kom själva med mycket träffande kommentarer vilket gjorde mig glad. Detta var elever på Introduktionsprogrammet varav de flesta har svårt med läsförståelse, med ämnet som sådant och inte heller särskilt motiverade för att lära. Dock kunde de alla vara med och diskutera hur uppgiften ska göras och de visade också intresse för den bedömningsmatris som hörde till. Det tycker jag visar hur elever som får ta del av goda exempel och tydliga krav, oftast har inga problem att ta sig an skolarbetet. Då blir de också villigare att visa läraren vad de kan och det är ju elementärt om man över huvud taget ska kunna bedöma en elev.

Detta leder mig slutligen in på arbetet med invandrarelever. Där kan det råda en stor diskrepans mellan elevens kognitiva förmåga och dennes språkliga förmåga. Jag har själv upplevt liknande situation då jag vid trettiosex års ålder åkte till Frankrike för att lära mig franska och där också läsa om fransk kultur och franskat samhällsliv. Arbetar man med mera vuxna elever som kommit hit och just börjat kunna prata svenska måste man komma ihåg detta. Det kan vara mycket frustrerande att som vuxen bli bemött som om man vore tio år. En äldre elev vill förmodligen uttrycka sig på en högre intellektuell nivå än vad ens språk tillåter och då är det väldigt lätt att trassla in sig i meningar som nästan blir obegripliga för den som ska bedöma vad man kan. Risken att eleven blir tyst (eller hoppar över om det gäller skrivuppgifter) finns om eleven upplever att läraren förringar det som eleven försöker förmedla. Lena Sjöqvist lyfter fram detta i sin text När språket inte gör tanken rättvisa. Viktigt för elever som lär ett andra språk är att detta får ske i en kontext där eleven kan bygga ordförråd och där innehållet är bekant.

De nuvarande kursplanerna i t.ex. moderna språk som jag och mina språklärarkolleger försöker konkretisera pekar mera mot kommunikativa förmågor än mot grammatik och stavningsregler. Men det är svårare att konkretisera skillnaden för eleverna i följande formuleringar från C- och E-nivån i steg 3 ” Eleven förstår det huvudsakliga innehållet och uppfattar väsentliga detaljer i talat språk” och ” Eleven förstår det huvudsakliga innehållet och uppfattar tydliga detaljer i talat språk”, (mina understrykningar) än att visa på rätt och fel i en skriven text då det gäller grammatik och skrivregler. Ibland känns det frestande att bara köra på med det gamla beprövade sättet – att ha ett skrivprov efter ett kapitel i boken och sedan bedöma eleven utifrån detta. Eleverna visar ibland mycket dåligt intresse för att diskutera kursmål, mm.  Det tar tid med bedömningsmatriser, konkretiseringar och framför allt tiden att diskutera detta med eleverna. Belöningen blir när man märker att eleverna förstår att de kan, och får, vara delaktiga i bedömningen, men förstår inte eleverna varför jag som lärare vill kommunicera detta är det mycket jobb som bara känns onödigt och resulterar i ointresserade och trötta elever.

Avslutningsvis vill jag ta upp det nya förslaget om att individuella utvecklingsplaner ska tas bort från skolan och i stället vill regeringen införa betyg från tredje-fjärde klass. Om detta blir verklighet är det bara att beklaga. Lärares arbetsbörda måste minskas med andra medel! De omdömen som elever får i olika ämnen säger (om än de aldrig blir helt tydliga för eleven eller föräldern) i alla fall så mycket mer är ett enskilt betyg gör. I dagens Sverige bör alla barn få komma till gymnasiet och något urval, liknande det som kanske måste göras inför högskoleutbildningar ska inte finnas i skolan. Det vore naivt att påstå att någon elev klarar sig med nioårig skolgång. Min åsikt är att den obligatoriska skolan borde i dagens samhälle vara 10- eller kanske till och med 11-årig. Men det har inte med bedömningen sig att göra.

Mina snälla elever

 

Jag har så snälla elever.

Undervisar till största delen på ett Introduktionsprogram och har alltså elever som bland annat måste läsa om svenskan som de inte fått betyg på från nian. Eleverna är så olika och har så många olika anledningar till att de inte klarat betygen och de flesta är mycket nedslagna över detta då vi börjar på hösten.

Nu har det gått en halv termin och de har jobbat och jobbat och jobbat på mina lektioner och de är så snälla hela tiden! Jag älskar mina lektioner med mina elever. Kanske har vi på programmet lyckats vända elevernas inställning till skolan och till sina egna misslyckanden och fått dem att se positivt på sig själva igen, kanske den nya miljön och möjligheten att komma bort från de gamla dåliga vanorna har gett dem en nystart och kanske de själva också ”tagit tag i saker”… Men något händer i alla fall och ett, tu, tre så ser man leende flickor och pojkar komma på morgonen till lektionerna. 

Jag har många andra elever också som gör framsteg och som också gör mig glad, men på nåt vis betyder mina introduktionselevers förändring mest bland de saker som gör mig glad i skolan.

En bättre skola

 

I dagarna pågår en intensiv debatt om skola, lärare, elever, lärande och om resultat och inte minst om Sveriges framtid. Alla vill vara med och tycka i debatten. Och det är väl självklart att alla ska få vara med och tycka, detta gäller ju hela Sveriges land och människors framtid och borde alltid stå som ett av de prio som politiker och beslutsfattare i allmänhet har på sitt bord.
   Vad är det då som är fel och som förorsakar att det just nu blivit så pass uppmärksammat att svensk skola inte håller måttet? Här uppe i vår lilla lugna vrå av världen har ju det mesta gått framåt och Sverige har under årtionden setts som en förebild för många andra länder då det gällt samhällsfrågor, teknik och innovation. Men nu kommer larmrapporter om hur dåliga resultat de svenska eleverna gör i grundläggande ämnen som svenska och matematik. Både läsförmåga och matematiska kunskaper har sjunkit under de senaste tio-femton åren. Andra länder seglar upp och förbi oss i rankingen över de bästa resultaten. Detta är skrämmande för ett folk som setts sig självt som stilbildande. Vissa känner rent av en oro att denna nedgång i kunskapskapitalet så småningom gör landet till ett u-land, ett land som mer och mer säljer ut de tidigare lönsamma storföretagen, för att i allt större utsträckning enbart syssla med enklare produktion.
   Detta är naturligtvis en överdrift. Vi har här i Sverige så pass väl beställt med goda förutsättningar att ”lyckas”, att dylika skräckscenarier endast hör hemma inom högerextremismen och bland deras hejdukar.
   För det första så ställer jag mig frågan huruvida goda kunskaper mäts hos eleverna? Om det är så att mätningarna kanske är relaterade till andra länders skolresultat och att det mera beror på att där har nivån höjts överlag? I det fallet borde vi väl snarare undersöka vad som har gjort att de ”andra” går framåt och vi i så fall står stilla? Kan motivation ha ett finger med i spelet kanske?
  För det andra så bör man kanske se lite till vad som skett i samhället och ställa sig frågan om vilka kunskaper är viktigast?
   Svenska elevers läsförståelse och mattekunskaper bör stärkas, det håller jag med om. Men unga männiksor i Sverige har många  förmågor som inte alltid kan mätas genom läsning och räkning. Sedan decennier tillbaka har den svenska skolan demokratiserats mer än någon annan skola, vilket har gett oss unga människor som både vågar stå upp för sig själva och som ofta vill ta ansvar på ett sätt som annars inte varit möjligt. Jag tycker själv att, det som är den svåraste konsten, och ett verkligt incitament för att jag som lärare får elever som blir motiverade att lära, är hur väl jag klarar min ledarroll i klassen.
   Det handlar fortfarande om demokrati. Elever vill lära sig något. Men inte vad som helst. De vill lära sig rätt saker. Svenska elever vill ifrågasätta och diskutera. Jag tror, precis som Vygotski, på samtalet och dialogen som grund för mänsklig utveckling. Alltså, vi kan inte se elever som några tomma kärl som det bara går att hälla kunskap i. Hos svenska elever finns fortfarande, som hos människor i alla tider, en nyfikenhet och det är den som vi bör ta till vara.
   Nåja, nu handlar ju inte debatten först och främst om hur eleverna är funtade, utan mer om vad som bör hända i den svenska skolan och det svenska skolsystemet. Vi lärare har fått krav på oss att ha de” rätta” kunskaperna, dvs en examen för de ämnen vi underivsar i. Vi måste också acceptera att vårt yrke inte bara handlar om pedagogik och ämneskunskaper. Det ingår  också i yrket att vara administratör, följa med i och bemästra ny teknik och att arrangera säljande presentationer av den skola och utbildning där man arbetar, plus en massa andra ”smärre” uppdrag som mentorskap, utvecklingssamtal, föräldrakontakter, SCN-rapporteringar, mm. Detta klarar de flesta lärare alldeles utmärkt och gör ett enastående jobb. Debatten om lärarlönerna är alltså befogad och kravet om tiotusen mer i lön är mer än rimligt. Ett yrke med en femårig högskoleutbildning och med dylika arbetsuppgifter ska ge mer än de ca 27 500 kronor i månaden som en lärare i snitt har dagens Sverige. Hur pass mycket bättre lärare det däremot skulle kunna ge, vet ingen. Egentligen.
   Politiken som förs just nu då? Eleverna måste numera ha fler betyg med sig för att kunna fortsätta uppåt efter grundskolan. Det ställs mera krav. Skolkare ska sättas dit snabbare. Möjligheterna att byta inriktning har minskat efter nya läroplanen för gymnasiet. Snart kanske barn, redan vid tioårsåldern, sorteras upp efter det gamla ”beprövade”systemet med att betygsätta elevernas prestationer. Tanken på det är riktigt, riktigt beklämmande!
   Vi har alltså överlag en mycket kompetent lärarkår i Sverige, vi har barn som är nyfikna, relativt teknikvana (åtminstone mer än sina föräldrar i många fall) och de vågar ta plats. Vi har skolor som investerar i datorer och ipads. Det finns ett nytänk inom skolan. Men vad gör skolministern? Han går tillbaka till de gamla beprövade metoderna. Inget nytänk här inte! Bort med flumskolan och innovationstänkande. Visst, vår skolminister talar om entreprenöriellt lärande. Men det är, som jag ser det, bara en rökridå! Han vill bara låta modern.
   Skolministern borde lyssna mer på de som ska vara i den svenska skolan i framtiden. Han borde tänka om då det gäller ”ordning och reda” (hans favoritformulering?) Han borde se vad som motiverar en ungdom att lära sig för livet. Han borde se och lära från de som verkligen är nya entreprenörer. De unga människor som ändå lyckas i dagens samhälle. Hur har de gjort?
   Jag tror att potentialen för att den svenska skolan och skolresultaten ska utvecklas hänger på vad som kan erbjudas de unga efter skolan. Som det är nu är förutsättningarna förändrade. Vi har kvar det gamla systemet i skolan och det gamla sättet att mäta resultat. Utanför skolan ser samhället mycket annorlunda ut än bara för ca 20 år sedan. Vi måste ge våra unga tro på att det finns ett liv för dem därute och att det som erbjuds dem i skolan ger dem jobb och framtid. Olof Palme sa att skolan ska var en spjutspets för framtiden, är den det idag?

Att vara en looser – mitt värsta skolminne

 

Lektion i matte. Årskurs 3-4. Plats: den lilla byskolan 1972. Vi sitter i räta raden i våra bänkar, det är knäpptyst. Alla skriver och räknar i sina matteböcker. I de rutade skrivhäftena plitar eleverna med vässade blyerstpennor dit siffror och uppställningar mer eller mindre snyggt, med små prydliga siffror som ryms i rutorna, eller med hårda oformligare och klumpigare stil. Men alla gör sitt bästa.

Mellan raderna av bänkar går lärarinnan från elev till elev och granskar arbetet. Minsta avvikelse från vad som förväntas från eleven, i fråga om aktivitet under lektionen, gör denna åldrade skolfröken rasande. Det vet vi elever. De ”duktigare” eleverna vet det, och vet också att de slipper att nagelfaras då hon kommer förbi. Där stannar hon bara om man ber om det. De andra som inte är ”duktiga” vet att hennes besök vid bänken kan bli allt annat än angenämt.

Nu var det dock tämligen lugnt. Jag hade nästan glömt att hon fanns där. Matte är inte mitt bästa ämne, men jag skriver ju så snyggt och det hjälper mig att hålla skenet uppe då mina uppställningar och förklaringar ofta kröns av nån guldstjärna här och där. Därför läggar jag gärna ner själ och hjärta i själva skrivandet. Det känns ganska bra, jag trivs i skolan och tycker att det mesta är ganska bra. Jag vet att vissa elever har det lite svårare med att läsa och skriva. Men jag vet inte vad det beror på, kanske de är lata som fröken säger då hon skäller på dem? Kanske de inte gör sina läxor som jag alltid gör? Ja, nåt fel måste det väl vara, för jag tycker att det är så lätt.

Då, mitt i mina prydliga skrivstilsrader, hör jag att hon står snett bakom mig. Bakom mig sitter Birgitta. Hon går i fyran. Hon har räknat fel.

Det börjar med ett grymtande som jag inte hinner fatta, men som gör mig varse om att nu börjar Fröken att så att säga ”starta upp”. Det är nånting som inte fungerar. Det är nånting som Birgitta inte har förstått. Nånting som hon gör fel som inte Fröken orkar med. Jag håller andan och försöker snegla över axeln vad som pågår. Då ser jag hur tårar trillar nerför Birgittas runda och fräkniga kinder. Birgitta som egentligen är så stor och tuff. Tycker jag i vanliga fall. Hon ser alldeles jätteledsen ut och jag blir jätterädd. Jag förstår att Fröken har fått nog av nånting och när hon så lyfter Birgittas bok, upp i luften framför sig, och utbrister med hög och upprörd röst ”Hur kan man vara så här OBILDBAR!?” förstår jag att det som Birgitta har gjort är oförlåtligt i Frökens värld.

Jag tror att resten av lektionen förflöt som vanligt, med några anmärkningar från lärarinnan till nån elev här och där. Och jag tror att jag också faktiskt fortsatte skriva och räkna den stund som var kvar. Men jag vet att det där ordet ”OBILDBAR” som Fröken spottade ur sig över Birgitta naglade sig fast i mig. Jag visste inte egentligen vad det betydde då, men en sak förstod jag och det var att Fröken menat att Birgitta var dummare än än nån annan elev!

Min fröken som jag hade i låg och mellanstadiet hade ett rykte om sig att vara sträng men rättvis. Det tycker inte jag. Jag vet att hon styrde genom att skrämma oss. Det var alltid några få som fick vara syndabockar i klassen. Jag hade det rätt lugnt och skönt och på nåt sätt var jag väl medveten om den privilegierade ställning jag hade då genom att vara en väluppfostrad, lätthanterlig och förhållandevis ”normal” unge. I dag skäms jag då jag tänker på alla mina skolkamrater som förmodligen fick uppleva motsatsen. Jag ryser då jag tänker på vilka ärr likande upplevelser måste ha gett dem underskoltiden och jag undrar så hur de har det i dag.

Birgitta hon bor i alla fall kvar i byn. Jag vet att hon under åren varit dagmamma åt andras ungar och att hon varit mycket omtyckt för det. Jag vet att hon inte praktiserat de hårda metoder som hennes Fröken gjorde med henne och jag tror att de barnen som hon tagit hand om förmodligen slipper liknande upplevelser som Birgitta och hennes olycksbröder och -systrar fick uppleva.

Min rubrik ”looser” passar kanske inte för denna historia, men med det ordet i rubriken vill jag inte peka ut Birgitta. Det är Fröken som jag menar var en looser! Tänk vad mycket hon missade egentligen. Att verkligen ställas inför elever som kräver det där lilla extra – inlärningssvårigheter eller den andra ytterligheten, de som vill fortare fram – är ju en lärares bästa utmaning. Utan dessa utmaningar skulle i alla fall min vardag bli ganska tråkig. Så mycket som jag får lära mig genom att arbeta med elever som alla är individer och som fungerar på så olika sätt.

Det är en stor tillfredställelse att efter en skoldag känna att ”Oj, vad jag har fått uppleva saker!” Tänk att få känna och se den kraft det finns i att se människan i varje elev och hur samarbete, att lyssna och hitta alternativa metoder leder till framgång. Visst det finns alltid saker som verkar helt omöjliga att lösa, men att då säga att nån elev är ”OBILDBAR”, det vore som att säga att ”Jag behöver inte bry mig om att ens försöka lära någon nånting!” och då kan man ju lika gärna låta bli att vara lärare.

Detta minne jag har från min skoltid kan jag inte göra mig fri från. Birgittas tårar har etsat sig fast på min näthinna. Idag har vi inte såna här lärare längre i svenska skolan. Ja, det hoppas jag verkligen att vi inte har. Men frustrationen kanske finns kvar när det inte fungerar, både hos lärare och elev? Dagens lärare har mer kunskaper om elevers särskilda behov och vi har en helt annan elevsyn och syn på lärande. Jag är också besviken på min skolgång, inte för att jag blev illa behandlad som vissa blev. Nej, jag är mera besviken över hur lite utvecklande mycket  av det vi fick göra i skolbänken var.

Jag vill att varje elev ska känna att det ska finnas nån mening med att komma till mina lektioner och att ingen elev går hem ”tomhänt”. Vare sig det handlar om att fått lära sig skillnaden mellan imparfait och passé composé i franska eller att bara ha fått bli sedd som den kille eller tjej han eller hon är. Jag tror inte att någon är obildbar. Alla kan lära sig bättre, även jag.

 

 

IKT-verktyg för skolarbetet

 

Jag hittade ett verktyg som heter Screenr genom Patricia Diaz’ blogg, Språk&IKT, som underlättar enormt arbetet då det gäller rättade inlämningar, genomgångar och liknande, som kanske eleven lika gärna kan ta del av hemmifrån. Detta kommer jag att använda i mina klasser. Jag vet att det fortfarande finns många lärare som är lite rädda för att jobba nätbaserat, men detta är lika enkelt som att göra en power point!

1:a inlägg

Ny blogg om skola, lärande, samhälle, och politik.