Att vara en looser – mitt värsta skolminne

 

Lektion i matte. Årskurs 3-4. Plats: den lilla byskolan 1972. Vi sitter i räta raden i våra bänkar, det är knäpptyst. Alla skriver och räknar i sina matteböcker. I de rutade skrivhäftena plitar eleverna med vässade blyerstpennor dit siffror och uppställningar mer eller mindre snyggt, med små prydliga siffror som ryms i rutorna, eller med hårda oformligare och klumpigare stil. Men alla gör sitt bästa.

Mellan raderna av bänkar går lärarinnan från elev till elev och granskar arbetet. Minsta avvikelse från vad som förväntas från eleven, i fråga om aktivitet under lektionen, gör denna åldrade skolfröken rasande. Det vet vi elever. De ”duktigare” eleverna vet det, och vet också att de slipper att nagelfaras då hon kommer förbi. Där stannar hon bara om man ber om det. De andra som inte är ”duktiga” vet att hennes besök vid bänken kan bli allt annat än angenämt.

Nu var det dock tämligen lugnt. Jag hade nästan glömt att hon fanns där. Matte är inte mitt bästa ämne, men jag skriver ju så snyggt och det hjälper mig att hålla skenet uppe då mina uppställningar och förklaringar ofta kröns av nån guldstjärna här och där. Därför läggar jag gärna ner själ och hjärta i själva skrivandet. Det känns ganska bra, jag trivs i skolan och tycker att det mesta är ganska bra. Jag vet att vissa elever har det lite svårare med att läsa och skriva. Men jag vet inte vad det beror på, kanske de är lata som fröken säger då hon skäller på dem? Kanske de inte gör sina läxor som jag alltid gör? Ja, nåt fel måste det väl vara, för jag tycker att det är så lätt.

Då, mitt i mina prydliga skrivstilsrader, hör jag att hon står snett bakom mig. Bakom mig sitter Birgitta. Hon går i fyran. Hon har räknat fel.

Det börjar med ett grymtande som jag inte hinner fatta, men som gör mig varse om att nu börjar Fröken att så att säga ”starta upp”. Det är nånting som inte fungerar. Det är nånting som Birgitta inte har förstått. Nånting som hon gör fel som inte Fröken orkar med. Jag håller andan och försöker snegla över axeln vad som pågår. Då ser jag hur tårar trillar nerför Birgittas runda och fräkniga kinder. Birgitta som egentligen är så stor och tuff. Tycker jag i vanliga fall. Hon ser alldeles jätteledsen ut och jag blir jätterädd. Jag förstår att Fröken har fått nog av nånting och när hon så lyfter Birgittas bok, upp i luften framför sig, och utbrister med hög och upprörd röst ”Hur kan man vara så här OBILDBAR!?” förstår jag att det som Birgitta har gjort är oförlåtligt i Frökens värld.

Jag tror att resten av lektionen förflöt som vanligt, med några anmärkningar från lärarinnan till nån elev här och där. Och jag tror att jag också faktiskt fortsatte skriva och räkna den stund som var kvar. Men jag vet att det där ordet ”OBILDBAR” som Fröken spottade ur sig över Birgitta naglade sig fast i mig. Jag visste inte egentligen vad det betydde då, men en sak förstod jag och det var att Fröken menat att Birgitta var dummare än än nån annan elev!

Min fröken som jag hade i låg och mellanstadiet hade ett rykte om sig att vara sträng men rättvis. Det tycker inte jag. Jag vet att hon styrde genom att skrämma oss. Det var alltid några få som fick vara syndabockar i klassen. Jag hade det rätt lugnt och skönt och på nåt sätt var jag väl medveten om den privilegierade ställning jag hade då genom att vara en väluppfostrad, lätthanterlig och förhållandevis ”normal” unge. I dag skäms jag då jag tänker på alla mina skolkamrater som förmodligen fick uppleva motsatsen. Jag ryser då jag tänker på vilka ärr likande upplevelser måste ha gett dem underskoltiden och jag undrar så hur de har det i dag.

Birgitta hon bor i alla fall kvar i byn. Jag vet att hon under åren varit dagmamma åt andras ungar och att hon varit mycket omtyckt för det. Jag vet att hon inte praktiserat de hårda metoder som hennes Fröken gjorde med henne och jag tror att de barnen som hon tagit hand om förmodligen slipper liknande upplevelser som Birgitta och hennes olycksbröder och -systrar fick uppleva.

Min rubrik ”looser” passar kanske inte för denna historia, men med det ordet i rubriken vill jag inte peka ut Birgitta. Det är Fröken som jag menar var en looser! Tänk vad mycket hon missade egentligen. Att verkligen ställas inför elever som kräver det där lilla extra – inlärningssvårigheter eller den andra ytterligheten, de som vill fortare fram – är ju en lärares bästa utmaning. Utan dessa utmaningar skulle i alla fall min vardag bli ganska tråkig. Så mycket som jag får lära mig genom att arbeta med elever som alla är individer och som fungerar på så olika sätt.

Det är en stor tillfredställelse att efter en skoldag känna att ”Oj, vad jag har fått uppleva saker!” Tänk att få känna och se den kraft det finns i att se människan i varje elev och hur samarbete, att lyssna och hitta alternativa metoder leder till framgång. Visst det finns alltid saker som verkar helt omöjliga att lösa, men att då säga att nån elev är ”OBILDBAR”, det vore som att säga att ”Jag behöver inte bry mig om att ens försöka lära någon nånting!” och då kan man ju lika gärna låta bli att vara lärare.

Detta minne jag har från min skoltid kan jag inte göra mig fri från. Birgittas tårar har etsat sig fast på min näthinna. Idag har vi inte såna här lärare längre i svenska skolan. Ja, det hoppas jag verkligen att vi inte har. Men frustrationen kanske finns kvar när det inte fungerar, både hos lärare och elev? Dagens lärare har mer kunskaper om elevers särskilda behov och vi har en helt annan elevsyn och syn på lärande. Jag är också besviken på min skolgång, inte för att jag blev illa behandlad som vissa blev. Nej, jag är mera besviken över hur lite utvecklande mycket  av det vi fick göra i skolbänken var.

Jag vill att varje elev ska känna att det ska finnas nån mening med att komma till mina lektioner och att ingen elev går hem ”tomhänt”. Vare sig det handlar om att fått lära sig skillnaden mellan imparfait och passé composé i franska eller att bara ha fått bli sedd som den kille eller tjej han eller hon är. Jag tror inte att någon är obildbar. Alla kan lära sig bättre, även jag.