Från ett seminarium i
pedagogik Dalarnas högskola VT-2013
Att en elev som tagit
studenten från gymnasiet är rustad för att det som utbildningen inriktats mot
och bär med sig specifika kunskaper inom ett smalare område, är något som vi
alla är överens om ska synas i det slutbetyg som eleven får med sig. En av de
kurser som alla elever numera ska ha klarat är gymnasiearbetet. I
examensmålen uttrycks även mål för gymnasiearbetet. Detta arbete ska visa att
eleven är förberedd för yrkesliv, alternativt förberedd för högre
studier. Det är självklart att en elev som siktar på en
journalistutbildning bör ha djupare kunskaper om det svenska språket än, vad
t.ex. en kockelev behöver, som i stället kanske bör ha en god förmåga att känna
om såsen är tillräckligt salt eller om köttet är lagom stekt.
Elevers förmågor och
kunskaper ska redan i grundskolan bedömas och betygsättas. Förmågorna/
kunskaperna delas in i fyra olika former: fakta, förståelse, färdighet och
förtrogenhet. Vissa elever är duktigare på att räkna och skriva,
medan andra inte når lika långt i dessa färdigheter. Däremot kanske de andra
kan sjunga, rita, springa, klättra, hitta på, skoja och mycket annat, men som
för det allra mesta står lägre i kurs än de teoretiska ämnena i skolan.
Eleverna vet detta från mycket tidig ålder och förstår (men inte nödvändigtvis
varför) att det bara är vissa ämnen som är ”viktigt” att vara bra i. Roger
Fjällström tar, i sitt arbete om Betygsättandets etik (2002), upp
dilemmat om att betygsätta prestationer alternativt att använda betygsättningen
som en stimulans.[3]
Han använder ett exempel med en invandrarkille i åttan, Ismaïl, som inte når
upp till Godkänt i svenska och engelska. I exemplet låter han läraren vackla
mellan dessa två förhållningssätt. Ska hon underkänna honom och därmed riskera
att undergräva hans moral eller ska hon godkänna i hopp om att hans
prestationer ”tar sig” längre fram? Ska hon låta sig ledas av läroplanens
strävansmål och värdegrunder, men i och med det ignorera uppnåendemålen i
kurserna?
Jag tycker att det är
självklart att ett betyg visar vad en elev klarar i ett ämne. Om Ismaïl går
vidare från högstadiet med ett missvisande betyg är det ganska säkert att han
stöter på problem. Visst förstår jag lärarens tanke, att eleven med en bättre
självkänsla kommer att bli motiverad och mera rustad att kämpa på med sin
svenska och sina studier. Tyvärr har jag sett alltför många elever komma till
gymnasiet med ”snällbetyg” i svenska (som är det ämne jag undervisar i).
Eleverna vet också, i de allra flesta fall, att det godkända betyget som de har
fått inte innebär att de är särskilt ”starka” i ämnet. Dessa elever med
snällbetyg möter en krass verklighet när de efter kanske en termin på ett
program har halkat efter i de flesta kurserna därför att deras förmåga att
använda språket för sina studier inte är tillräckliga. De ska då, förutom att
de har kurser som de måste fortsätta att följa, ta igen det som de har missat
och de kanske också behöver extra stödtimmar, vilket gör deras skoldagar extra
långa och jobbiga.
Vi har en
åldersintegrerad skola i Sverige. Eleverna ska följas åt till årskurs nio. De
ska läsa samma böcker och klara samma saker trots att de är olika individer.
Skolan har av tradition premierat de språkliga och matematiska förmågorna
vilket också syns i samhället utanför, då de mest välbetalda yrkena är sådana
där dessa förmågor behövs. Det finns alltså ett elitistiskt synsätt på
kunskaper och på hur samhället fungerar. Detta synsätt överförs till barnen
redan i lågstadiet. Långsamt och obemärkt smyger det in i elevernas medvetande
och rätt snart vet alla i en klass vilka det är som inte kommer att stå på ett
verkstadsgolv eller springa runt med bäcken på ett äldreboende. De känner väl
till vad som anses ”bra” och ”bättre”.
Ju tidigare barnen får
betyg i skolämnena ju fortare börjar utslagningen. De med stöd hemifrån klarar
sig igenom skolan och kan välja ganska obehindrat sin utbildning på gymnasiet.
Men fler och fler elever hamnar på Introduktionsprogrammen. Deras föräldrar är
ofta också märkta av att ha fått IG av skolan. På Introduktionsprogrammen får
vi jobba med dessa elevers kunskapsluckor. ( Ja, det handlar ju inte bara om
språket utan om så mycket mer, t.ex omvärldskunskaper som gått dem förbi.)
Dessutom får vi hjälpa dem att få tillbaka självkänslan av att ha blivit
underkända då ”alla” andra jämnåriga klarat skolan. Många säger att de redan i
låg- och mellanstadiet halkat efter och att de aldrig känt sig bra i någonting.
Vissa elever är å andra sidan mästare på att dölja sina kunskapsluckor. Det är
viktigt att framstå som ”normal”.
Att diskutera
kunskapsmål med dessa svaga elever är svårt men måste ingå i lärares samtal med
elever och föräldrar. Ofta frågar både elev och förälder ”Vad ska hon/han göra
för att få godkänt?” Man tror att det handlar om ett visst antal uppgifter,
något prov som eleven missat, etc. Läraren ska ge kontinuerlig respons/formativ
bedömning[4]
till eleven för dennes prestationer. En formativ bedömning ska ge eleven
en guidning i hur han/hon ska gå vidare för att nå målen. Bedömning för
betygsättning är en summativ bedömning och det är viktigt att eleven förstår
skillnaden mellan dessa två olika handlingar. Om man vet hur man effektivt ska
hantera dess två metoder för bedömningen i undervisningen kan stärka elevens
lärande.
Pettersson skriver
att
”Ett
bedömningsunderlag som har ett summativt syfte kan användas formativt både före
och efter att den summativa bedömningen gjorts. Det kan ske i form av att
eleven får återkoppling under arbetet med den uppgift som utgör
bedömningsunderlag. Den information som ett summativt prov ger kan i efterhand
användas för att stärka elevens lärande med utgångspunkt i den information som
provet gett om elevens kunskaper.”
Vidare är lärarens
roll mycket viktig för elevens lärande. En omtyckt lärare kommer längre med
sina elever. När eleven känner förtroende för läraren och känner att han/ hon
blivit sedd för något han/ hon kan brukar de flesta både våga och vilja
mer. Betygens stigmatisering av eleverna är ett stort hinder för deras
motivation till lärandet.
Det är som sagt ett
dilemma med betygsättningen. Min åsikt är att det aldrig kan bli rättvist ur
elevernas synvinkel. (Jag har också sett exempel på elever med mycket goda
kunskaper i svenska språket, men utan slutbetyg ifrån nian, på grund av skolk,
och dessa elever fungerar ytterligare som ett argument mot betygen.)
Betyg kan motiveras med att de behövs för urval till intagningar, men de
säger bara en liten del om eleven. Det är skrämmande att inse hur illa vi
behandlar barn och ungdomar genom detta förfarande. Min åsikt är att betygen är
odemokratiska och borde åtminstone inte finnas i grundskolan.
Men politikerna vill hellre återinföra
de gamla metoderna i skolarbetet. Nu pratas det tyvärr om att de skriftliga
omdömena, som sedan 2008 har varit obligatoriska i de individuella
utvecklingsplanerna i grundskolan, ska tas bort från. Detta kanske grundar sig
i att lärare upplevt svårigheter med formuleringarna i dessa, eller som
Pettersson beskriver problemet: ”svårt att vara både coach och domare.”
Folkpartiet kommer med förslag om att elever redan i årskurs fyra ska få
betyg. Detta kommer förmodligen att bidra till segregeringen och
utslagningen. De redan svaga i samhället blir svagare. Jag tror att fler och
fler människor kommer att tappa förtroendet för skolan. Betyg är ett föråldrat
verktyg som endast ska användas när eleverna har fått utvecklats individuellt
och är stora nog att förstå att det finns många användbara förmågor som behövs
i samhället, inte bara svenska och matte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar