I dagarna pågår en
intensiv debatt om skola, lärare, elever, lärande och om resultat och inte
minst om Sveriges framtid. Alla vill vara med och tycka i debatten. Och det är
väl självklart att alla ska få vara med och tycka, detta gäller ju hela
Sveriges land och människors framtid och borde alltid stå som ett av de prio
som politiker och beslutsfattare i allmänhet har på sitt bord.
Vad är det då som är fel och som förorsakar att det just nu blivit så pass uppmärksammat att svensk skola inte håller måttet? Här uppe i vår lilla lugna vrå av världen har ju det mesta gått framåt och Sverige har under årtionden setts som en förebild för många andra länder då det gällt samhällsfrågor, teknik och innovation. Men nu kommer larmrapporter om hur dåliga resultat de svenska eleverna gör i grundläggande ämnen som svenska och matematik. Både läsförmåga och matematiska kunskaper har sjunkit under de senaste tio-femton åren. Andra länder seglar upp och förbi oss i rankingen över de bästa resultaten. Detta är skrämmande för ett folk som setts sig självt som stilbildande. Vissa känner rent av en oro att denna nedgång i kunskapskapitalet så småningom gör landet till ett u-land, ett land som mer och mer säljer ut de tidigare lönsamma storföretagen, för att i allt större utsträckning enbart syssla med enklare produktion.
Detta är naturligtvis en överdrift. Vi har här i Sverige så pass väl beställt med goda förutsättningar att ”lyckas”, att dylika skräckscenarier endast hör hemma inom högerextremismen och bland deras hejdukar.
För det första så ställer jag mig frågan huruvida goda kunskaper mäts hos eleverna? Om det är så att mätningarna kanske är relaterade till andra länders skolresultat och att det mera beror på att där har nivån höjts överlag? I det fallet borde vi väl snarare undersöka vad som har gjort att de ”andra” går framåt och vi i så fall står stilla? Kan motivation ha ett finger med i spelet kanske?
För det andra så bör man kanske se lite till vad som skett i samhället och ställa sig frågan om vilka kunskaper är viktigast?
Svenska elevers läsförståelse och mattekunskaper bör stärkas, det håller jag med om. Men unga männiksor i Sverige har många förmågor som inte alltid kan mätas genom läsning och räkning. Sedan decennier tillbaka har den svenska skolan demokratiserats mer än någon annan skola, vilket har gett oss unga människor som både vågar stå upp för sig själva och som ofta vill ta ansvar på ett sätt som annars inte varit möjligt. Jag tycker själv att, det som är den svåraste konsten, och ett verkligt incitament för att jag som lärare får elever som blir motiverade att lära, är hur väl jag klarar min ledarroll i klassen.
Det handlar fortfarande om demokrati. Elever vill lära sig något. Men inte vad som helst. De vill lära sig rätt saker. Svenska elever vill ifrågasätta och diskutera. Jag tror, precis som Vygotski, på samtalet och dialogen som grund för mänsklig utveckling. Alltså, vi kan inte se elever som några tomma kärl som det bara går att hälla kunskap i. Hos svenska elever finns fortfarande, som hos människor i alla tider, en nyfikenhet och det är den som vi bör ta till vara.
Nåja, nu handlar ju inte debatten först och främst om hur eleverna är funtade, utan mer om vad som bör hända i den svenska skolan och det svenska skolsystemet. Vi lärare har fått krav på oss att ha de” rätta” kunskaperna, dvs en examen för de ämnen vi underivsar i. Vi måste också acceptera att vårt yrke inte bara handlar om pedagogik och ämneskunskaper. Det ingår också i yrket att vara administratör, följa med i och bemästra ny teknik och att arrangera säljande presentationer av den skola och utbildning där man arbetar, plus en massa andra ”smärre” uppdrag som mentorskap, utvecklingssamtal, föräldrakontakter, SCN-rapporteringar, mm. Detta klarar de flesta lärare alldeles utmärkt och gör ett enastående jobb. Debatten om lärarlönerna är alltså befogad och kravet om tiotusen mer i lön är mer än rimligt. Ett yrke med en femårig högskoleutbildning och med dylika arbetsuppgifter ska ge mer än de ca 27 500 kronor i månaden som en lärare i snitt har dagens Sverige. Hur pass mycket bättre lärare det däremot skulle kunna ge, vet ingen. Egentligen.
Politiken som förs just nu då? Eleverna måste numera ha fler betyg med sig för att kunna fortsätta uppåt efter grundskolan. Det ställs mera krav. Skolkare ska sättas dit snabbare. Möjligheterna att byta inriktning har minskat efter nya läroplanen för gymnasiet. Snart kanske barn, redan vid tioårsåldern, sorteras upp efter det gamla ”beprövade”systemet med att betygsätta elevernas prestationer. Tanken på det är riktigt, riktigt beklämmande!
Vi har alltså överlag en mycket kompetent lärarkår i Sverige, vi har barn som är nyfikna, relativt teknikvana (åtminstone mer än sina föräldrar i många fall) och de vågar ta plats. Vi har skolor som investerar i datorer och ipads. Det finns ett nytänk inom skolan. Men vad gör skolministern? Han går tillbaka till de gamla beprövade metoderna. Inget nytänk här inte! Bort med flumskolan och innovationstänkande. Visst, vår skolminister talar om entreprenöriellt lärande. Men det är, som jag ser det, bara en rökridå! Han vill bara låta modern.
Skolministern borde lyssna mer på de som ska vara i den svenska skolan i framtiden. Han borde tänka om då det gäller ”ordning och reda” (hans favoritformulering?) Han borde se vad som motiverar en ungdom att lära sig för livet. Han borde se och lära från de som verkligen är nya entreprenörer. De unga människor som ändå lyckas i dagens samhälle. Hur har de gjort?
Jag tror att potentialen för att den svenska skolan och skolresultaten ska utvecklas hänger på vad som kan erbjudas de unga efter skolan. Som det är nu är förutsättningarna förändrade. Vi har kvar det gamla systemet i skolan och det gamla sättet att mäta resultat. Utanför skolan ser samhället mycket annorlunda ut än bara för ca 20 år sedan. Vi måste ge våra unga tro på att det finns ett liv för dem därute och att det som erbjuds dem i skolan ger dem jobb och framtid. Olof Palme sa att skolan ska var en spjutspets för framtiden, är den det idag?
Vad är det då som är fel och som förorsakar att det just nu blivit så pass uppmärksammat att svensk skola inte håller måttet? Här uppe i vår lilla lugna vrå av världen har ju det mesta gått framåt och Sverige har under årtionden setts som en förebild för många andra länder då det gällt samhällsfrågor, teknik och innovation. Men nu kommer larmrapporter om hur dåliga resultat de svenska eleverna gör i grundläggande ämnen som svenska och matematik. Både läsförmåga och matematiska kunskaper har sjunkit under de senaste tio-femton åren. Andra länder seglar upp och förbi oss i rankingen över de bästa resultaten. Detta är skrämmande för ett folk som setts sig självt som stilbildande. Vissa känner rent av en oro att denna nedgång i kunskapskapitalet så småningom gör landet till ett u-land, ett land som mer och mer säljer ut de tidigare lönsamma storföretagen, för att i allt större utsträckning enbart syssla med enklare produktion.
Detta är naturligtvis en överdrift. Vi har här i Sverige så pass väl beställt med goda förutsättningar att ”lyckas”, att dylika skräckscenarier endast hör hemma inom högerextremismen och bland deras hejdukar.
För det första så ställer jag mig frågan huruvida goda kunskaper mäts hos eleverna? Om det är så att mätningarna kanske är relaterade till andra länders skolresultat och att det mera beror på att där har nivån höjts överlag? I det fallet borde vi väl snarare undersöka vad som har gjort att de ”andra” går framåt och vi i så fall står stilla? Kan motivation ha ett finger med i spelet kanske?
För det andra så bör man kanske se lite till vad som skett i samhället och ställa sig frågan om vilka kunskaper är viktigast?
Svenska elevers läsförståelse och mattekunskaper bör stärkas, det håller jag med om. Men unga männiksor i Sverige har många förmågor som inte alltid kan mätas genom läsning och räkning. Sedan decennier tillbaka har den svenska skolan demokratiserats mer än någon annan skola, vilket har gett oss unga människor som både vågar stå upp för sig själva och som ofta vill ta ansvar på ett sätt som annars inte varit möjligt. Jag tycker själv att, det som är den svåraste konsten, och ett verkligt incitament för att jag som lärare får elever som blir motiverade att lära, är hur väl jag klarar min ledarroll i klassen.
Det handlar fortfarande om demokrati. Elever vill lära sig något. Men inte vad som helst. De vill lära sig rätt saker. Svenska elever vill ifrågasätta och diskutera. Jag tror, precis som Vygotski, på samtalet och dialogen som grund för mänsklig utveckling. Alltså, vi kan inte se elever som några tomma kärl som det bara går att hälla kunskap i. Hos svenska elever finns fortfarande, som hos människor i alla tider, en nyfikenhet och det är den som vi bör ta till vara.
Nåja, nu handlar ju inte debatten först och främst om hur eleverna är funtade, utan mer om vad som bör hända i den svenska skolan och det svenska skolsystemet. Vi lärare har fått krav på oss att ha de” rätta” kunskaperna, dvs en examen för de ämnen vi underivsar i. Vi måste också acceptera att vårt yrke inte bara handlar om pedagogik och ämneskunskaper. Det ingår också i yrket att vara administratör, följa med i och bemästra ny teknik och att arrangera säljande presentationer av den skola och utbildning där man arbetar, plus en massa andra ”smärre” uppdrag som mentorskap, utvecklingssamtal, föräldrakontakter, SCN-rapporteringar, mm. Detta klarar de flesta lärare alldeles utmärkt och gör ett enastående jobb. Debatten om lärarlönerna är alltså befogad och kravet om tiotusen mer i lön är mer än rimligt. Ett yrke med en femårig högskoleutbildning och med dylika arbetsuppgifter ska ge mer än de ca 27 500 kronor i månaden som en lärare i snitt har dagens Sverige. Hur pass mycket bättre lärare det däremot skulle kunna ge, vet ingen. Egentligen.
Politiken som förs just nu då? Eleverna måste numera ha fler betyg med sig för att kunna fortsätta uppåt efter grundskolan. Det ställs mera krav. Skolkare ska sättas dit snabbare. Möjligheterna att byta inriktning har minskat efter nya läroplanen för gymnasiet. Snart kanske barn, redan vid tioårsåldern, sorteras upp efter det gamla ”beprövade”systemet med att betygsätta elevernas prestationer. Tanken på det är riktigt, riktigt beklämmande!
Vi har alltså överlag en mycket kompetent lärarkår i Sverige, vi har barn som är nyfikna, relativt teknikvana (åtminstone mer än sina föräldrar i många fall) och de vågar ta plats. Vi har skolor som investerar i datorer och ipads. Det finns ett nytänk inom skolan. Men vad gör skolministern? Han går tillbaka till de gamla beprövade metoderna. Inget nytänk här inte! Bort med flumskolan och innovationstänkande. Visst, vår skolminister talar om entreprenöriellt lärande. Men det är, som jag ser det, bara en rökridå! Han vill bara låta modern.
Skolministern borde lyssna mer på de som ska vara i den svenska skolan i framtiden. Han borde tänka om då det gäller ”ordning och reda” (hans favoritformulering?) Han borde se vad som motiverar en ungdom att lära sig för livet. Han borde se och lära från de som verkligen är nya entreprenörer. De unga människor som ändå lyckas i dagens samhälle. Hur har de gjort?
Jag tror att potentialen för att den svenska skolan och skolresultaten ska utvecklas hänger på vad som kan erbjudas de unga efter skolan. Som det är nu är förutsättningarna förändrade. Vi har kvar det gamla systemet i skolan och det gamla sättet att mäta resultat. Utanför skolan ser samhället mycket annorlunda ut än bara för ca 20 år sedan. Vi måste ge våra unga tro på att det finns ett liv för dem därute och att det som erbjuds dem i skolan ger dem jobb och framtid. Olof Palme sa att skolan ska var en spjutspets för framtiden, är den det idag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar